Ragnar Sandberg (1902-1972) är en av den svenska 1900-talskonstens förgrundsfigurer och hans oljemålningar betingar idag höga priser. Sandberg tillhörde de så kallade Göteborgskoloristerna. Genom sin sublima palett som flyktigt växlade mellan färgexpressionism och bleka pastelltoner skapade han sig en särställning bland sina samtida. Vid tiden för andra världskrigets slut kom Sandberg alltmer att ägna tid åt studier i det mindre formatet och intresserade sig för formernas rytmik och lagbundenhet. 1947 blev han ledamot av Konstakademien. Samma år erhöll han professorstiteln i teckning vid Konsthögskolan, en tjänst som han upprätthöll till 1949 då han vid nämnda institution utnämndes till professor i målning.

"- I sviten med blå nubbeglas utvecklar Sandberg en känslighet för det komprimerade stillebenformatet och en återhållsamhet i färgen som vi tidigare sällan sett i hans produktion. Borta är försöken ed de komplexa färgackorden, hämtade från Bonnards palett. Istället utvecklas arbetet med formekon och förskjutningar i perspektivet. Ett antal små och stora ovaler bygger tillsammans upp de triangulära glasformerna. Ljust och mörkt skapar en dramatisk klärobskyr som i ett barockstilleben och målningens blå-svarta grundackord ger en känsla av ett koloristiskt reningsbad. Här kommer också Sandbergs stora intresse för skuggarnas rytm till sin rätt på ett mindre utstuderat sätt än i många andra målningar. Han visar att bra måleri måste bygga på en tilltro till att uttrycka sig i bild, oberoende av den idémässiga överbyggnaden. Måleriet talar till oss utan ord."